Arresterad kanske var lite att ta i och Audrey gav polischefen en irriterad blick. "Varför allt detta oljud?" Audrey släppte snabbt blicken från polischefen och vände den sedan mot det håll rösten kom ifrån. Och innan hon kollade på mannen som hade talat förstod hon redan vem det var då rösten var väldigt bekant. Direkt hon såg hans ansikte högg det till i hjärtat och hon ville bara springa därifrån. Men hon behärskade sig harklade.
”Vi tänker inte arrestera er.” hon tystnade och kollade ännu en gång på polischefen och lät sedan blicken vandra över rummet. ”Sök igenom lokalen” beordrade hon och de andra poliserna gav henne en nickning och försvann sedan iväg för att leta efter bevis. Hon la armarna i kors och kollade på ledaren för gänget och kunde inte undgå hans skönhet. Han var lika vacker som i gymnasiet, det svarta håret, de isblåa ögonen och den mystiska blicken han brukade ge henne. Men det var länge sedan sen sist, den blicken hon fick nu var kall och inte alls lika vacker som hon minns den. De hade träffats i början av gymnasietiden och de hade fort förälskat sig i varandra och hon trodde att han var den rätta. Den hon skulle tillbringa resten av sitt liv med, skaffa familj och barn tillsammans, han som hon skulle bli gammal med och sedan dö, precis som i slutet av filmen The Notebook. Men bara några månader efter dem hade blivit tillsammans började Jonathan umgås i fel kretsar och snart hoppade han även av gymnasiet och blev allt mer kriminell och snart gjorde han även slut.

 

Hon fortsatte kolla argt på Jonathan och märkte snart blodet på hans tröja vilket resulterade i att han hade slagits. Helt plötsligt ropade han ut. ”Jag ska döda dig” vilket fick de poliser som stod kvar vid dem att dra sina vapen, även Theo gjorde det. ”Jag menar inte er, kära snutar” fortsatte han. Audrey ryggade tillbaka, Jonathan var så förändrat vilket gjorde henne rädd. Han som hade varit så snäll och givmild hade nu förändrats till ett monster.

 

Snart började Jonathan gå mot dem och Audrey såg i ögon vrån hur poliserna greppade tag om pistolerna och var beredd på att skjuta ifall han visade minsta tecken på hot.  "Mitt namn är Jonathan Grayson, jag är ledare för The Horror, arrestera mig, men låt mina mannar vara." Sa han sedan när han stod framför henne och hon kvävde ett skratt. Tydligen kände han inte igen henne vilket var skrattretande.
”Jag tänker inte arrestera dig, inte utan bevis. Men jag funderar på att döda dig här och nu för att du inte känner igen mig” hon gav ifrån sig ett litet skratt och la åter igen armarna i kors över bröstet. Hon vaknade snart upp ur sina tankar när poliserna som skulle gå igenom lokalen hade kommit tillbaka. ”Vi hittade ingenting, de är oskyldiga” sa en av poliserna och gav henne en besviken blick. Hon nickade och gav Jonathan en sista blick. ”Jag kommer tillbaka.” sa hon argt och vände sedan på klacken och gick ut och efter henne kom Theo
”Jag är ledsen” sa han och kollade på henne med en sorgsen blick.
Hon bara ryckte på axlarna utan att säga något. Hon var helt klart besviken då hon hade sätt fram emot att ta fast dem en gång för alla.
”Kan du köra hem mig, jag måste sova.” hon satte sig på passagerar sidan och väntade på att Theo som snart hoppade in bakom ratten och körde iväg. De sa ingenting på hela vägen, inte ens hej då när han släppte av henne utanför lägenheten. Hon var helt slut och hon visste att hon egentligen skulle jobba men hon var bara tvungen att sova.
”Jag säger att du är sjuk” kunde hon höra Theo ropa efter henne innan hon försvann in i trapphuset. Tankarna gick åter igen tillbaka till tiden då hon var tillsammans med Jonathan men denna gången var det arga tankar. Att hon ens hade blivit kär i honom förstod hon inte då hon hatade honom så fruktansvärt mycket.

 

Stegen kändes tunga när hon gick uppför de två trapporna till andra våningen men snart var hon uppeoch låste upp dörren in till lägenheten och klev in. På hall golvet låg ett brev, hon stängde dörren och dog sedan upp det. Ingen adress eller frimärke fanns på kuvertet utan bara en text på baksidan "I just miss you so much". Orden fick henne att le och hon sprättade upp det och tog fram en lapp. Det som stod på lappen fick henne att dra åt sig andan och kuvertet och lappen föll till golvet. Hon backade tills hennes rygg tog emot ytterdörren och hon kvävde sedan ett skrik. 

 

Han hade äntligen slumrat till när han hörde hur någon skrek någonting i rummet nästintill. Vad han kunde urskilja var det en manlig röst, en röst som han inte kände igen, vilket bara kunde betyda en sak: Trubbel. "Skit," mumlade han för sig själv innan han snabbt reste sig upp och gick ut i korridoren.

Det han såg var en polisstyrka på ungefär tjugo man. De hade kommit som en överraskning så ingen av medlemmarna hade reagerat när mannen som skrek, antagligen ledaren, en order till dem. När han kom ut ur sitt privata rum vändes allas blickar mot honom. 

Det såg fångades han blick var en ung kvinna, hon såg ut att vara i samma ålder som han själv. Det som förvånade honom var att denna unga kvinna inte hade någon polisuniform, men vad han kunde se var hon i en högre position än resten utav dem då hon stod i fronten.

 

   "Varför allt detta oljud?"

Han försökte le, men leendet förvandlades snabbt till en grimas av smärta då han kände smärtan som kom ut från hans revben. Han hade antagligen rest sig för fort, han hade inte kastat en tanke på att han fortfarande inte var fullt återställd. Han var tvungen att luta sig mot väggen för att inte ramla ihop på golvet samtidigt som han flämtade i ansträngda andetag.

   "Boss! Du borde fortfarande vila, du är fortfarande skadad efter mötet igår natt, var inte idiotisk!"

Jonathan kastade en förödade blick på den som hade pratat, det var Ryan Dolas. Ryan var en av dem nyare i gänget, men lojal. Han var inte korkad, men ofta öppnade han munnen innan han hann tänka på vad han fick säga och inte säga.

   "Käften, Ryan." Väste Jonathan mellan tänderna.

Great, nu vet snuten att jag är skadad och ledare för The Horror. Det här blir bara bättre och bättre. Tänkte han sarkastiskt för sig själv.

Det var ganska ironiskt egentligen, då han för första gången såg vad han hade på sig. Han hade på sig svarta jeans och en vit t-shirt. Den t-shirten han hade haft under den mörka luvtröjan vid rånet. T-shirten hade blodiga fläckar vid revbenen och bröstkorgen. 

Han skrattade till när han såg det, det var hur enkelt att se att han var  skadad om man inte var riktigt korkad.

 

http://zdowrdoosevelt.wordpress.com/ 

 

 

Han kastade en snabb blick på en av personerna som satt i soffan, James Willingham, en av personerna som var i Jonathan's inre krest av personer han litade på. 

Blicken var frågande, eftersom det var honom Jonathan hade bett att gömma pengarna på något annat ställe som var säkrare. När James försiktigt skakade på huvudet fick Jonathan en kall känsla i magen.

Nu när polisen var här skulle det vara idiotiskt av dem att inte söka igenom stället för att se om det fanns några bevis om dem hade stulit pengarna från banken. 

Det borde vara den självklara anledningen till varför snuten för det första var här, varför skulle dem annars komma i förstärkt trupp?

Det var då det slog honom, det som mannen hade ropat tidigare, måste ha varit något liknande: "Ni är arresterade!" Kunde snuten verkligen vara så säker på att det var The Horror som hade begått brottet? Om inte... Snuten hade blivit tipsade av någon om rånet. För ingen kunde vara så säker på att det var just The Horror som hade rånat banken. Han kunde bara komma på en person som kunde ha givit det tipset, för till exempel en avbruten deal, Knäckaren.

   "Jag ska döda dig!" skrek Jonathan rakt ut i luften. När flera personer plötsligt bytte riktning med sina pistoler och siktade på honom istället, himlade han med ögonen och sa irriterat: "Jag menade inte er, kära snutar."

Sedan började han långsamt gå fram emot snutarna, för att inte överbelasta sig själv. Han kunde se att flera utav personerna var spända som fjädrar, som skulle reagera på minsta rörelse som skulle anses fientlig. 

Han gick fram till den unga kvinnan som hade fångat hans blick och sa enkelt: "Mitt namn är Jonathan Grayson, jag är ledare för The Horror, arrestera mig, men låt mina mannar vara."

 

När klockan började närma sig halv 6 på morgonen bestämde hon sig för att kliva upp. Hon hade bara sovit i ungefär en timme sedan hon hade kommit hem från larmet tidigare denna dag. Tio minuter efter hon hade kommit hem hade hon hört en man stå och ropa hennes namn utanför lägenheten och av det lilla hon såg av honom från hennes fönster så förstod hon direkt vem det var, Dustin Scott, eller Knäckaren som alla andra kallade honom.
”Audrey” hans mörka röst hade ekat på gatan ”Snälla stumpan, kom ut.” hade han fortsatt och snart skulle säkert hennes grannar vakna. Hon hade nästan haft lust att skicka polisen efter honom men hade fort ändrat sig. Han var känd hos polisen, suttit inne för flera stölder och dåligt beteende och hon hade träffat honom flera gånger och varenda gång hade hon haft en lustig känsla inombords. En känsla som kom krypandes varenda gång hon såg honom. Ibland hade det hänt att de hade stött på varandra på olika pubar i London och han var alltid lika glad när han fick syn på henne, la alltid armen om henne och försökte alltid få henne i säng.

 

Hon suckade och klev upp ur sängen, om en timme skulle hon vara på jobbet så hon hade god tid på sig att göra sig klar. Hon styrde stegen mot badrummet och lät underkläderna falla till golvet medan hon klev in i duschen och satte på vatten kranen. Snart rann det varma vattnet över hennes nakna kropp och hon slöt ögonen och bara njöt av värmen.

 

 

Fyrtio minuter senare hade hon duschat färdigt, fått på sig kläderna, som denna dag bestod av ett par jeans shorts med hög midja och ett Beatles linne, och även hunnit äta frukost. Hennes hår var uppsatt i en slarvig knut och hon hade inte orkat sminka sig. Hon hade redan pratat med Theo och de hade bestämt sig för att direkt åka till The Horros lokal med förstärkning ifall det skulle behövas.
Flera på hennes jobb hade alltid frågat varför hon aldrig bar polis uniform men hon hade aldrig svarat på deras frågor, hon visste knappt själv varför hon inte använde det.

 

Hon vaknade upp ur sina tankar av att Theo smsade henne om att han redan var utanför och väntade på henne. Hon drog på sig conversen och tog på sig skinnjackan innan hon försvann ut. Ute hade det redan blivit varmt och hon var glad över dagens klädval. Hon hoppade in på passagerarsidan och spände fast sig. Utan att säga något till varandra körde Theo iväg och tio minuter senare var de framme vid lokalen. Förstärkningen var snart också där och polischefen klev ur den stora polisbussen och efter klev de andra poliserna ut med varsitt vapen i handen.
”Då går vi in då” sa Audrey och förstärkningen började gå före dem för att försäkra dem om att ingen lurade i buskarna på sidan av vägen. Snart hade de allihop kommit in i lokalen och alla letade efter männen. De hade nu kommit till ett allrum där några redan befann sig.
”Alla kommer hit, ni är arresterade.” ropade polischefen i hopp om att alla skulle komma till allrummet självmant istället för att de skulle använda våld. 

 

Jonathan stönade till när han fick solens strålar rakt i ansiktet. Försiktigt reste han sig upp i sittande ställning och såg sig omkring. Det var förvånansvärt tyst, han antog att resten av gänget redan hade gått ut för att göra några tidiga arbeten innan de återvände för rapport.

Jonathan skulle också vara ute på jobb om det inte hade varit för mötet igår natt, mötet med The Nightmare's ledare. Han var fortfarande bitter när han tänkte på det.

 

Irriterad slog han knytnäven i väggen när han tänkte tillbaka på mötet. Det kom en stöt av smärta genom revbenen och han flämtade till. Smärtan hade i gått ner från gårdagen, men han var inte fullt återställd ännu. Han var irriterad på sig själv eftersom han hade fått sig själv i en sådan här patetisk situation.

Det kliade i honom att resa sig upp och gå på ett nytt jobb, men han visste bättre även om han tyckte att det kändes onödigt att vila. Han gjorde en deal med sig själv, att han skulle vila en timme sedan skulle han upp och se om de hade fått in några nya förfrågningar av jobb. 

Det han inte hörde, var en polisbil som långsamt närmade sig lokalen...

 

Dagen hade varit relativ lugn, inte en enda utryckning och nu låg hon i sin säng i lägenheten och försökte sova. Klockan närmade sig 2 tiden och hon var inte alls trött. Hon vände på sig i sängen och gav ifrån sig en stor suck och kollade upp i taket med klarvakna ögon. Enda sedan hennes kille hade lämnat henne för några veckor sedan hade hon haft svårt att sova, tänka, äta. Allt hade försämrats och livslusten blev allt mindre. Hennes liv hade varit upp och ner enda sedan hon kikade ut för 25 år sedan. Hon hade ofta funderat på om hon verkligen behövdes i denna värld men så var det de dagarna när hon får utryckningar och faktiskt klarar av att ta fast en fortkörare eller löser ett brått. Det är de dagarna som hon förstår varför hon finns i denna grymma värld. Men det hade blivit värre sedan hennes kille lämnat henne för en smalare blondin med silikon fulla kroppen vilket hade fått henne att känna sig ful och hemskt dålig. Enda sedan den dagen hade hon bestämt sig för att aldrig ha ett förhållande, iallafall inte på flera år. Hon hade gråtit sig till sömns varenda natt enda sedan han stack eller iallafall de nätter då hon kunnat sova. Men denna natt kunde hon varken sova eller gråta.

 

Hon satte sig upp i sängen och gav ifrån sig en djup suck och hon skulle precis stiga upp när det ringde i telefonen som låg på sängbordet över några John Lennon skivor. Hon tog snabbt upp telefonen och svarade.

"Audrey"

Det var hennes kollega Theo och rösten i andra endan talade snabbt och otydligt.

”Snälla lugna ner dig och ta om allt igen” sa hon lite irriterat och mannen i andra endan började om igen.

”Ett rån på banken nere i centrum, flera miljoner kr är borta och några vakter är skadade och förda till sjukhus.” han andades häftigt och fortsatte. ”Ingen vet vem eller vilka som gjorde det men enligt vakterna var det ett gäng unga män men alla hade huvor på sig så de kunde inte se deras ansikten.” Han tystnade. ”Jag hämtar upp dig nu.” sa han sedan när han hade lugnat ner sig.

”Okej.” sa Audrey och la på.

 

Hon var snabbt uppe och drog på sig sina svarta jeans och hennes gråa t-shirt utanpå underkläderna, sockarna drog hon på sig medan hon skyndade sig ut i hallen.  Håret brydde hon sig inte om utan hon lät det hänga fritt nedför hennes hjässa. Conversen var snart på, likaså hennes skinnjacka. Polisbrickan låg redan i jackan och hon öppnade ytterdörren och låste den efter sig. Hon var snabb nedför trapporna och hennes steg ekade i trappuppgången. Som tur var så bodde hon bara på andra våningen så hon behövde inte springa i flera trappor vilket var bra då lägenhetshuset saknade hiss.

 

Theo var redan på plats med polisbilen utanför lägenheten och hon hoppa snabbt in i passagerar sidan.

”Vad du var snabbt då” sa hon medan hon spände fast säkerhetsbältet.

Theo gav ifrån sig ett litet skratt medan han körde iväg mot banken med blåljusen på.
”Jag var redan i närheten när jag ringde.” sa han sedan.

De båda satt under tystnad i bilen och Audrey lät blicken vila på allt de körde förbi, hus, bilar, människor. Det var rätt så mycket liv ute även ifall klockan började närma sig halv 3 på natten.

 

Väl framme vid brottsplatsen parkerade de bilen utanför banken och gick sedan ut för att prata med vittnena och se om det fanns några bevis eller ledtrådar på vem eller vilka som hade gjort det men Audrey hade haft sina aningar enda sedan Theo hade ringt och berättat om händelsen.

Efter någon timme var de klara på brottsplatsen utan några som helst aningar om vem/vilka som hade begått rånet. Men de lät fortfarande banken vara avspärrad för mer kontroll nästa dag då även allt skulle gå igenom ifall det nu skulle finnas några som helst fingeravtryck eller bilder på övervakningskameran.

Snart satt de i bilen igen på väg till Audreys lägenhet och nu kände hon sig faktiskt trött men bara om 3 timmar skulle hon upp igen.

”Jag tror jag vet vilka det kan vara.” hon bröt tystnade som hade lagt sig som en dimma i bilen. Theo gav henne en blick utan att säga något och fokuserade snart på vägen igen.

”Det är säkert The Horror som har gjort detta.” hon drog en hand genom det mörka håret och kollade på Theo.

”Är du helt säker? Du tror ju alltid att det är dem som gör alla brott i London men du har aldrig några bevis.”
Audrey suckade. ”Jag vet att det är dem, jag känner det på mig. Även ifall de inte finns några bevis så har de gjort de flesta sakerna här i London. De är helt enkelt alldeles för bra på att gömma bevisen. Men detta måste få ett stopp.” fortsatte hon nu med en irriterad röst. ”Imorgon tänker jag besöka dem och kolla igenom deras lokal, något måste de väl ha där. Så att ja kan sätta in dem en gång för alla.”

Theo stannade bilen när de äntligen var framme utanför Audreys lägenhet. Hon knäppte lös bältet och klev ur, innan hon gick kollade hon in på Theo.

”Vi syns i morgon. Då ska vi ta fast dem.” hon gav han ett litet leende innan hon stängde dörren och snart hade han kört i väg. Hon vände sedan på klacken och började gå mot lägenhetshuset. Tröttare än någonsin. 

De hade fått ett tips om en bank som hade underbemannad säkerhet och feg personal som hellre räddade livet på sig själv än försökte rädda sina medarbetare. 

Summan som delades ut när de hade slutfört jobbet var en saftig summa, samt att de erbjöd vapen av olika slag vilket höjde Jonathan's intresse och nappade på erbjudandet. Gänget som hade hyrt dem för jobbet kallade sig själva "The Nightmare of Your Time", förkortades enkelt "The Nightmare". Det var ett mindre gäng som hade börjat härja Londons gator för ungefär två månader sedan. Jonathan hade hållit sina ögon på gänget från första gången han hade hört talas om dem. Han kände igen stilen på ledaren, en rå kille som dödade för nöjets skull, men samtidigt den personen som var smart och höll sig i bakgrunden samtidigt som någon av hans underordnade gjorde skitjobbet. Det som var ännu farligare med den här killen var att han hade karisma, en stor utstrålning som enkelt kunde manipulera personer att tro att de fick mer betalt för jobben i hans gäng, att de kunde komma högre upp på karriärstegen genom att gå med i hans gäng. 

Gänget hade vuxit skrämmande fort under de två månaderna de hade varit i London. De hade gått från att vara småtjuvar som härjade om natten till att förvandlas till en gäng med över hundra medlemmar. 

Jonathan visste att han var tvungen att göra någonting åt gänget innan de blev värre rivaler än vad de redan var. Han skulle göra någonting åt ledaren, men först var han tvungen att koncentrera sig på jobbet som han hade tagit. 

 

Klockan var två på natten när de bröt sig in i banken. Upplysningarna om underbemannad säkerhet hade varit korrekt då det var förvånansvärt enkelt att koppla ut säkerthetsalarmet och bryta sig in i byggnaden.

Väl inne i byggnaden hade det bara varit nattlig personal kvar såsom vakter, även om det var en löjlig skala för en sådan stor bank. Han hade enkelt gått upp bakom en av vakterna, överbemannat den lätt chockade vakten, tagit fram sin pistol som han la intill vaktens huvud och viskade i hans öra: "Om du inte vill dö kompis, föreslår jag att du är samarbetsvillig och tar fram pengarna som finns i det här stället."

Vakten hade försökt gjort ett desperat försök att få övertaget över Jonathan genom att försöka sparka honom på smalbenet. Jonathan var beredd på en sådan reaktion, sa lugnt: "Fel beslut, min vän." Innan han ändrade pistolens riktning och sköt vakten i båda bena så han inte skulle kunna ställa sig upp.

Det hördes ett ekande skrik när vakten skrek av smärta och snart stormade resten av patrullstyrkan emot Jonathan. Med en enkel handrörelse hade han kallat in resten av hans gäng som hade stått och väntat i skuggorna. Enkelt besegrade de dem andra vakterna som var kritvita i ansiktet när de insåg vilka de var upp emot. 

 

När Jonathan hade fått informationen vart pengarna låg någonstans hade de snabbt slagit in rätt kod till bankvalvet och tagit så mycket de orkade bära. När de hade packat ner pengarna i stora säckar hördes plötsligt ett larm. Ett säkerthetslarm!

Jonathan svor för sig själv, samtidigt som han hörde hur sirerna från en polisbil kom närmare. Snabbt samlade han ihop sitt gäng och de begav sig med hjälp utav mörket bort från brottsplatsen till deras hemliga bas.

Bakgrundshistoria:

Enda sedan barn var hennes dröm att bli polis, även ifall drömmen slog in så är hon inte lycklig.
Audrey föddes i Liverpool, där bodde hon tillsammans med sin mamma, pappa och och deras lilla hund.
Livet hemma hos dem var perfekt tills det året då Audrey skulle fylla 10. Hennes mamma hade allt mer börjat dricka, till en början var det bara på helgerna, men det blev allt mer på vardagen. Direkt hon hade kommit hem från jobbet öppnade hon en vinflaska eller två. Hennes pappa började även jobba över på kvällarna och var inte hemma förens sent. Audrey kunde höra vissa nätter då hennes mamma satt upp och drack medan hon grät.

Det året hon skulle fylla 13 försvann hennes pappa. Han bara stack, lämnade Audrey och hennes mamma. Hennes mamma som nu hade fått sparken och ägnade dagarna till att dränka sin sorg i alkohol.

När hon fyllde 14 bestämde hon sig för att skaffa ett jobb då fortfarande drömmen om att bli polis fanns inom henne och hon skulle aldrig komma in på den utbildningen om hon inte hade pengar.

Något år senare hade hennes pappa kontaktat dem och han hade sett till så att Audreys mamma hamnade på Rehab. Medan hon befann sig på Rehab flyttade Audrey till sin pappa i London och började gymnasiet där. Där träffade hon sitt livs stora kärlek men han hade snabbt lämnat henne vilken krossade hennes hjärta och det var när att hon inte fortsatte utbildningen. Men vid 18 års ålder sökte hon in till polisutbildningen och 4 år senare var hon fullt utbildad.

Audrey är en ganska så tillbaka dragen tjej som gärna håller sig för sig själv, vänner har hon men inga ritktig nära då hon nästan aldrig tar in någon inpå livet.

Jonathan föddes i London, England. Som barn var han mycket tystlåten han var inte den personen som försökte göra vänner då han inte kände att han inte behövde några. 

När Jonathan var fjorton dog hans föräldrar en dag i en bilolycka, efter den dagen ändrades Jonathan, som han var en helt annan person. Han blev högljudd i klassen, hamnade ofta i bråk och brydde sig inte ett dugg om att följa reglerna. Som för att gå ännu längre började han röka när han var femton, samt supa två månader efter sin femtonårsdag. Jonathan trodde inte att han hade några släkt kvar så han blev satt i flera fosterfamiljer, men hur fosterföräldrna än försökte kunde de inte uppfostra Jonathan till den snälla pojken han än en gång var.

En dag, fick Jonathan helt plötsligt brev från en person som hette Mary Collins. Hon förklarade i sitt brev att hon var Jonathan's farmor och att hon var hemskt ledsen att hon inte hade hört av sig på alla dessa år. 

Jonathan, som då var sexton år slängde brevet i elden utan att berätta för någon om att han visste att han hade en farmor. 

Han fortsatte få brev från Mary Collins, men varje gång slängde han breven i elden, för varje brev växte irritationen inom honom. Varför kunde hon inte bara lämna honom ifred? Han ville inte ha någonting med henne att göra. 

En dag, när Jonathan för en gångs skull var i skolan hittade Jonathan's fostermamma Jamie ett brev som Jonathan hade glömt att bränna, liggandes på hans skrivbord. Hon läste igenom brevet och blev chockad när hon fick reda på att Jonathan hade en farmor. 

När Jonathan kom hem från skolan, konfronterade hon honom genom att enkelt säga: "Trevligt att vänta vem Mary Collins är, Jonathan." Jonathan som inte visste vad han skulle svara, överrumplad över att hans fostermamma hade fått reda på sanningen gick motvilligt och med Jamie's förvåning med på att träffa Mary som bodde på landet utanför London. 

Först hatade han att besöka den gamla kvinnan, då de kom överens på att han skulle hälsa på henne en gång i månaden. Men när tiden gick, började Jonathan gå dit oftare och oftare då han äntligen började tycka om Mary. Det var en april kväll och Jonathan hade hjälpt Mary i trädgården och sprungit ärenden till den gamla kvinnan då hon hade börjat få svårt att gå. 

De satt inomhus och drack på en kopp te när Mary nämnde för första gången hans föräldrar. Han hade inte pratat om sina föräldrar på flera år och blev stel när Mary berättade hur hans far var som ung. När hon var klar med historien hur hans far hade träffat hans mamma och skaffat honom kunde han inte låta bli att darra. Han hade inte pratat om dem på snart tre år och nu helt plötsligt fick han höra sin fars historia. Den kvällen grät Jonathan, som han inte hade gjort på mycket, mycket länge.

När han slutligen hade fått höra om sin familj bestämde han sig för att ta tag i sitt liv. Han ansökte in som lärling hos en man som höll på med fordon, samtidigt som han kämpade för att komma in på gymnasiet efter att ha läst extrakurser, vilket han i slutändan gjorde.

Jonathan hade en talang för bilar och motorcyklar så han började ha ett halvtidsjobb hos mannen vid hans verkstad och för en gångs skull var han riktigt lycklig...

Två år därefter, när Jonathan var nitton år, dog hans farmor Mary. Hennes sista ord till honom var: "Var stark min pojke, du kan klara det." 

Efter den dagen struntade Jonathan helt i livet, han gick tillbaka till sina gamla vanor med drickandet, började mer med kriminella saker än förut. I slutändan blev han ledare för ett kriminellt motorcykelgäng vid namn "The Horror", Jonathan är idag tjugofem år gammal