Kapitel 7 Tankar
Långsamt granskade han när snutarna långsamt vandrade därifrån. Förvirrat stod han där och funderade på den sista meningen som den unga kvinnan hade sagt till honom: "Jag tänker inte arrestera dig, inte utan bevis. Men jag funderar på att döda dig här och nu för att du inte känner igen mig."
I sitt tillstånd även om han var skadad och förvirrad försökte han minnas kvinnan som tydligen kände honom. Han hade en vag känsla att han hade sett henne någonstans förut men varifrån kunde han inte sätta fingrarna på. Känslan att inte minnas någon som han antagligen borde gjorde honom irriterad, men irritationen utbytes fort mot trötthet. Han hade överansträngt sig för mycket när han hade bestämt sig för att resa sig från sängen och ge sig ut i hallen till och börja med. Med en suck lät han sin ihopknytna hand vila och han vände sig långsamt om.
Han möttes av sina mannar som alla hade samma ansiktsuttryck: Förvånade. Det var James som tog modet till sig att fråga: "Vem var den där unga kvinnliga snuten, boss?"
Jonathan kunde inte annat än att kväva ett irriterat skratt. Det skulle jag också gärna vilja veta. Tänkte han ironiskt för sig själv. Han märkte att James skruvade lite på sig utav obehag och han kom på sig själv med att ha stirrat lite för länge på sin lojale vän. Med en enkel suck sa han: "Det är det jag inte vet. På något sätt verkar det som om den där kära snuten känner mig, men jag vet inte varifrån."
Det var i det ögonblicket han verkligen kände hur trött han var, hans blick blev för en sekund suddig utav trötthet och innan han visste det var allting svart.
*
Han vaknade upp bara för att inse att han låg i sin egen säng igen. Han väntade. Försökte att undersöka om det fortfarande gjorde ont i områdena som Knäckaren hade slagit honom på. När han väl inte kunde känna någon smärta satte han sig försiktigt upp. Han insåg att det var natt ute då några strilar utav månljus kom igenom persienerna. Han lyssnade, men han kunde inte höra några ljud utanför, antagligen var hans mannar ute på nattliga uppdrag eller så låg de tyst och sov i sina egna rum.
Han började fundera på vad som hade hänt under det senaste dygnet. Han visste att Knäckaren hade blivit en farlig konkurrent, han var en farlig man att att ha och göra med. Vem visste vad han kunde ta sig till? Sedan var det en annan grej som gnagde i honom. Snuten hade sökt igenom hela det hemliga högkvarteret, där pengarna borde vara i ett av rummen. Då han inte hade gett alla pengarna till Knäckaren. Så varför hade inte snuten hittat pengarna? Fanns dem inte där? I så fall, vart fanns dem då? Hade han någon i gänget som på något sätt hade bedragit honom och tagit pengarna för sig själv? Eller hade den personen gett pengarna till något annat gäng, som Knäckarens?
Det sista han funderade på var allting med den kvinnliga snuten. Han visste att han kände henne. Någonting sa att han gjorde det. Men varifrån? Irriterat drog han fingrarna genom håret. Han suckade, han skulle antagligen inte få några svar genom att sitta här och grubbla för sig själv. Han borde sova, imorgon kunde han fundera mer på saken.
