Kapitel 3 Mötet
Jonathan stönade till när han fick solens strålar rakt i ansiktet. Försiktigt reste han sig upp i sittande ställning och såg sig omkring. Det var förvånansvärt tyst, han antog att resten av gänget redan hade gått ut för att göra några tidiga arbeten innan de återvände för rapport.
Jonathan skulle också vara ute på jobb om det inte hade varit för mötet igår natt, mötet med The Nightmare's ledare. Han var fortfarande bitter när han tänkte på det.
Han hade gått till platsen där de skulle mötas, ensam. Han hade med sig en av säckarna med pengar, även om ledaren hade frågat efter fem stycken som hade varit hälften så mycket som han själv och resten av medlemmarna kunde få med sig innan snuten hade kommit och snokat på brottsplatsen.
Men han var smart, han tänkte inte gå med på dealen som han hade gjort med ledaren, The Nightmare hade redan blivit ett för allvarligt problem för honom, så han var tvungen att tysta ledaren så att resten utav gänget splittrades. Klockan var tre på natten innan ledaren äntligen gjorde sin entré.
Han var klädd i läderväst och svarta byxor, en passande outfit för att smälta in med mörkret. Jonathan kunde skymta tatureringar på båda armarna, men han kunde inte urskilja vad det föreställde.
Ledaren som kallade sig själv Knäckaren var inte långsam att komma till poängen:
"Du har inte med dig pengarna jag bad dig om," han lät uttråkad men samtidigt kunde Jonathan höra en medveten klang av irritation i hans röst.
"Du har fått tillräckligt med pengar," sa Jonathan långsamt, som han pratade med ett litet barn. Innan Knäckaren fick en chans att fortsätta tog Jonathan snabbt till orda igen: "Mitt gäng var nära på att bli gripna på grund utav detta uppdrag, du ska vara glad att jag inte har skadat dig än."
Knäckaren fnös som om det inte var något stort problem. Sedan log han, ett skadjeglatt leende. "Du tror att du är i rätt position att göra hotelser, när du står där helt ensam?" Med en låg vissling kom plötsligt fyra medlemmar från The Nightmare ut ur skuggorna.
Jonathan svor inombords, hur kunde han vara så idiotisk? Varför hade han inte gjort klart för sig själv att ledaren var helt ensam? Han hade inga bra svar att ge på den frågan så istället bet han ihop käkarna och blängde på Knäckaren.
Knäckaren fick ett ännu större skadjeleende när han insåg att Jonathan inte hade något svar på tal. "Men nu..." sa Knäckaren helt normalt som om de stod och diskuterade vädret klockan tre på natten. "Är det dags för dig att få ditt straff för våga hota mig."
Jonathan försökte göra en undanmanöver, men försent. Han hade redan fått en hård spark i revbenen. Han flämtade till av smärta innan alla fem var över honom.
När de tyckte att de var klar med honom lutade sig Knäckaren så att det bara var några centimeter mellan deras ansikten när han sa: "Var glad att jag inte har skadat dig än, Jonathan." Han log det där äckliga leendet innan han reste sig upp och började gå bort med sitt gäng. Helt plötsligt vände han sig om och ropade över axeln: "Och du förresten Jonathan, nästa gång tar du me dig pengarna!"
Han hade lyckats ta sig till deras hemliga bas på något mirakulöst sätt, den delen kom han inte ihåg så väl. När han väl var inne i byggnaden hade han fallit ihop på golvet och spytt upp blod. Medlemmarna i hans gäng var oroliga och sedan förbannade när de hade hört vad som hade hänt. De sa att de skulle gå till The Nightmare och döda Knäckaren på fläcken. På något sätt kunde Jonathan tvinga sig själv att le innan han sa: "Jag uppskattar er lojalitet, men ni kan inte springa i ren impuls in i The Nightmare's högkvarter i en strid som ni inte skulle veta om ni skulle vinna."
Sedan hade han med stöd från några medlemmar släpat sig in i hans privata rum och lagt sig i sängen, utmattad.
Irriterad slog han knytnäven i väggen när han tänkte tillbaka på mötet. Det kom en stöt av smärta genom revbenen och han flämtade till. Smärtan hade i gått ner från gårdagen, men han var inte fullt återställd ännu. Han var irriterad på sig själv eftersom han hade fått sig själv i en sådan här patetisk situation.
Det kliade i honom att resa sig upp och gå på ett nytt jobb, men han visste bättre även om han tyckte att det kändes onödigt att vila. Han gjorde en deal med sig själv, att han skulle vila en timme sedan skulle han upp och se om de hade fått in några nya förfrågningar av jobb.
Det han inte hörde, var en polisbil som långsamt närmade sig lokalen...
Kommentarer
Trackback
