Han hade äntligen slumrat till när han hörde hur någon skrek någonting i rummet nästintill. Vad han kunde urskilja var det en manlig röst, en röst som han inte kände igen, vilket bara kunde betyda en sak: Trubbel. "Skit," mumlade han för sig själv innan han snabbt reste sig upp och gick ut i korridoren.

Det han såg var en polisstyrka på ungefär tjugo man. De hade kommit som en överraskning så ingen av medlemmarna hade reagerat när mannen som skrek, antagligen ledaren, en order till dem. När han kom ut ur sitt privata rum vändes allas blickar mot honom. 

Det såg fångades han blick var en ung kvinna, hon såg ut att vara i samma ålder som han själv. Det som förvånade honom var att denna unga kvinna inte hade någon polisuniform, men vad han kunde se var hon i en högre position än resten utav dem då hon stod i fronten.

 

   "Varför allt detta oljud?"

Han försökte le, men leendet förvandlades snabbt till en grimas av smärta då han kände smärtan som kom ut från hans revben. Han hade antagligen rest sig för fort, han hade inte kastat en tanke på att han fortfarande inte var fullt återställd. Han var tvungen att luta sig mot väggen för att inte ramla ihop på golvet samtidigt som han flämtade i ansträngda andetag.

   "Boss! Du borde fortfarande vila, du är fortfarande skadad efter mötet igår natt, var inte idiotisk!"

Jonathan kastade en förödade blick på den som hade pratat, det var Ryan Dolas. Ryan var en av dem nyare i gänget, men lojal. Han var inte korkad, men ofta öppnade han munnen innan han hann tänka på vad han fick säga och inte säga.

   "Käften, Ryan." Väste Jonathan mellan tänderna.

Great, nu vet snuten att jag är skadad och ledare för The Horror. Det här blir bara bättre och bättre. Tänkte han sarkastiskt för sig själv.

Det var ganska ironiskt egentligen, då han för första gången såg vad han hade på sig. Han hade på sig svarta jeans och en vit t-shirt. Den t-shirten han hade haft under den mörka luvtröjan vid rånet. T-shirten hade blodiga fläckar vid revbenen och bröstkorgen. 

Han skrattade till när han såg det, det var hur enkelt att se att han var  skadad om man inte var riktigt korkad.

 

http://zdowrdoosevelt.wordpress.com/ 

 

 

Han kastade en snabb blick på en av personerna som satt i soffan, James Willingham, en av personerna som var i Jonathan's inre krest av personer han litade på. 

Blicken var frågande, eftersom det var honom Jonathan hade bett att gömma pengarna på något annat ställe som var säkrare. När James försiktigt skakade på huvudet fick Jonathan en kall känsla i magen.

Nu när polisen var här skulle det vara idiotiskt av dem att inte söka igenom stället för att se om det fanns några bevis om dem hade stulit pengarna från banken. 

Det borde vara den självklara anledningen till varför snuten för det första var här, varför skulle dem annars komma i förstärkt trupp?

Det var då det slog honom, det som mannen hade ropat tidigare, måste ha varit något liknande: "Ni är arresterade!" Kunde snuten verkligen vara så säker på att det var The Horror som hade begått brottet? Om inte... Snuten hade blivit tipsade av någon om rånet. För ingen kunde vara så säker på att det var just The Horror som hade rånat banken. Han kunde bara komma på en person som kunde ha givit det tipset, för till exempel en avbruten deal, Knäckaren.

   "Jag ska döda dig!" skrek Jonathan rakt ut i luften. När flera personer plötsligt bytte riktning med sina pistoler och siktade på honom istället, himlade han med ögonen och sa irriterat: "Jag menade inte er, kära snutar."

Sedan började han långsamt gå fram emot snutarna, för att inte överbelasta sig själv. Han kunde se att flera utav personerna var spända som fjädrar, som skulle reagera på minsta rörelse som skulle anses fientlig. 

Han gick fram till den unga kvinnan som hade fångat hans blick och sa enkelt: "Mitt namn är Jonathan Grayson, jag är ledare för The Horror, arrestera mig, men låt mina mannar vara."