Arresterad kanske var lite att ta i och Audrey gav polischefen en irriterad blick. "Varför allt detta oljud?" Audrey släppte snabbt blicken från polischefen och vände den sedan mot det håll rösten kom ifrån. Och innan hon kollade på mannen som hade talat förstod hon redan vem det var då rösten var väldigt bekant. Direkt hon såg hans ansikte högg det till i hjärtat och hon ville bara springa därifrån. Men hon behärskade sig harklade.
”Vi tänker inte arrestera er.” hon tystnade och kollade ännu en gång på polischefen och lät sedan blicken vandra över rummet. ”Sök igenom lokalen” beordrade hon och de andra poliserna gav henne en nickning och försvann sedan iväg för att leta efter bevis. Hon la armarna i kors och kollade på ledaren för gänget och kunde inte undgå hans skönhet. Han var lika vacker som i gymnasiet, det svarta håret, de isblåa ögonen och den mystiska blicken han brukade ge henne. Men det var länge sedan sen sist, den blicken hon fick nu var kall och inte alls lika vacker som hon minns den. De hade träffats i början av gymnasietiden och de hade fort förälskat sig i varandra och hon trodde att han var den rätta. Den hon skulle tillbringa resten av sitt liv med, skaffa familj och barn tillsammans, han som hon skulle bli gammal med och sedan dö, precis som i slutet av filmen The Notebook. Men bara några månader efter dem hade blivit tillsammans började Jonathan umgås i fel kretsar och snart hoppade han även av gymnasiet och blev allt mer kriminell och snart gjorde han även slut.

Hon fortsatte kolla argt på Jonathan och märkte snart blodet på hans tröja vilket resulterade i att han hade slagits. Helt plötsligt ropade han ut. ”Jag ska döda dig” vilket fick de poliser som stod kvar vid dem att dra sina vapen, även Theo gjorde det. ”Jag menar inte er, kära snutar” fortsatte han. Audrey ryggade tillbaka, Jonathan var så förändrat vilket gjorde henne rädd. Han som hade varit så snäll och givmild hade nu förändrats till ett monster.

Snart började Jonathan gå mot dem och Audrey såg i ögon vrån hur poliserna greppade tag om pistolerna och var beredd på att skjuta ifall han visade minsta tecken på hot.  "Mitt namn är Jonathan Grayson, jag är ledare för The Horror, arrestera mig, men låt mina mannar vara." Sa han sedan när han stod framför henne och hon kvävde ett skratt. Tydligen kände han inte igen henne vilket var skrattretande.
”Jag tänker inte arrestera dig, inte utan bevis. Men jag funderar på att döda dig här och nu för att du inte känner igen mig” hon gav ifrån sig ett litet skratt och la åter igen armarna i kors över bröstet. Hon vaknade snart upp ur sina tankar när poliserna som skulle gå igenom lokalen hade kommit tillbaka. ”Vi hittade ingenting, de är oskyldiga” sa en av poliserna och gav henne en besviken blick. Hon nickade och gav Jonathan en sista blick. ”Jag kommer tillbaka.” sa hon argt och vände sedan på klacken och gick ut och efter henne kom Theo
”Jag är ledsen” sa han och kollade på henne med en sorgsen blick.
Hon bara ryckte på axlarna utan att säga något. Hon var helt klart besviken då hon hade sätt fram emot att ta fast dem en gång för alla.
”Kan du köra hem mig, jag måste sova.” hon satte sig på passagerar sidan och väntade på att Theo som snart hoppade in bakom ratten och körde iväg. De sa ingenting på hela vägen, inte ens hej då när han släppte av henne utanför lägenheten. Hon var helt slut och hon visste att hon egentligen skulle jobba men hon var bara tvungen att sova.
”Jag säger att du är sjuk” kunde hon höra Theo ropa efter henne innan hon försvann in i trapphuset. Tankarna gick åter igen tillbaka till tiden då hon var tillsammans med Jonathan men denna gången var det arga tankar. Att hon ens hade blivit kär i honom förstod hon inte då hon hatade honom så fruktansvärt mycket.

Stegen kändes tunga när hon gick uppför de två trapporna till andra våningen men snart var hon uppeoch låste upp dörren in till lägenheten och klev in. På hall golvet låg ett brev, hon stängde dörren och dog sedan upp det. Ingen adress eller frimärke fanns på kuvertet utan bara en text på baksidan "I just miss you so much". Orden fick henne att le och hon sprättade upp det och tog fram en lapp. Det som stod på lappen fick henne att dra åt sig andan och kuvertet och lappen föll till golvet. Hon backade tills hennes rygg tog emot ytterdörren och hon kvävde sedan ett skrik.